Tryck på pilen för att komma till indexsidan över grEIGHT Adventure 2025.
Måndag den 21 juli
När vi hade ätit frukost, städat sugorna och packat våra saker var vi redo att lämna Randsverk Camping.
Vi körde 7,2 km på den asfalterade Fylkesvei 51.
Men vi var snart ute på gruset igen.
Härliga vägar och fina vyer.
Vi körde ner till och igenom Vågåmo.
Planen var att köra upp till Blåhø.
Senare på kvällen besökte jag www.passpay.no för att betala 50 NOK, men jag hade ingen bompassering registrerad och har fortfarande (20250918) inte fått någon räkning.
Vi körde upp på berget.
Tornet på Blåhø eller snarare Jetta just nu, eftersom vi ser det från Dovre-hållet.
Den sista etappen är ganska brant och det är faktiskt Norges tredje högsta väg.
Alla utom Lars var snabbt uppe vid tornet på 1617 meters höjd över havet.
Lars Honda CRF 300 L är inte så stark, så han kom några minuter senare.
Blåhø är ett berg som har två namn, eftersom det kan ses både från Dovre och Vågåmo. I Dovre heter det Jetta och i Vågåmo heter det Blåhø.
Långt där nere i dalen är Vågåmo som vi körde igenom för en liten stund sedan.
Många roar sig med att stapla stenar.
Det började bli dags att köra ner från berget.
Den branta backen.
Det är en härlig grusväg.
Snart nere i Vågåmo igen.
Vi tankade motorcyklarna, sen körde vi igenom Vågåmo.
Vi körde Nedre Nordheradsvegen på norra sidan om Vågåvatnet.
Det kostade 20 NOK per motorcykel att köra den här vägen.
Eftersom jag hade laddat ner Vipps-appen var det snabbast och smidigast om jag betalade för alla med Vipps.
Men så här efteråt är jag osäker om vi verkligen behövde betala, för vi svängde aldrig upp till Liaseatra och Stålane. Vi körde bara på Jotvegen och Flatmovegen, men skitsamma för det var ingen större summa för den grymma vägen.
Vi stannade vid Coop Prix Bruvoll för att fixa lunch.
Det fanns 2 fina bord intill affären.
Jag gjorde iordning Pasta Bolognese, men om sanningen ska fram så är Real Turmat bättre. Det är säkert därför jag hittade den här påsen på rea.
Efter lunchen körde vi vidare, men kartan stämde inte för det stod hus mitt på vägen.
Det visade sig att de hade byggt om en del, men tillslut hittade jag grusvägen. Här såg det ut som en trevligare väg ner till höger, men den slutar efter 915 meter.
Vi fortsatte upp på berget.
Vi kom till en grind som vi naturligtvis stängde efter oss när vi hade passerat.
Härlig utsikt.
En grym nedförsbacke.
Nu har jag bekräftat att ännu en väg som inte finns på vanliga vägkartor finns i verkligheten.
Jag var tvungen att stanna på bron och kolla utsikten.
Den här bommen hade vi säkert kunnat ta oss förbi, men det kanske är svårare där vägen slutar, så vi valde en annan väg.
Men om vi hade passerat bommen och fortsatt på vägen (som inte finns på vanliga vägkartor) hade vi kommit till den här bron.
Men nu körde vi över Framruste istället och stannade för att kolla på Pollfoss.
Polfoss hotell ligger intill.
Vi körde på Riksväg 15 i 8 km, sen svängde vi av till en mindre väg intill riksvägen.
Vi körde den gamla Geirangervägen där det är härliga vyer.
Gamla Geirangervägen slingrar sig bredvid riksväg 15.
Riksväg 15 går över Breiddalsvatnet men vi körde den gamla vägen runt viken.
Det är nog tveksamt om man får köra den gamla Geirangervägen länge till.
Vi tog en liten paus intill riksväg 15 som svänger in i en tunnel under Sætreskarsfjellet för att komma ut vid Øvstefoss.
Vi fortsatte en liten bit till på den gamla Geirangervägen.
Vi kom ut på Fylkesvei 63 som går till Geiranger.
Vi körde upp till Dalsnibba där det var riktigt tjockt med turistbussar och turister, men det är smidigt med motorcyklar för vi kunde smyga förbi allihopa.
Det syns väl på dammet att Peter var sweeper?
Janne och Hasse trivdes.
Men nu var det dags att kolla på utsikten som alla andra gjorde.
Geiranger är långt där nere i dalen och på andra sidan är Ørnesvingen som vi ska köra om en stund.
Som tur är hade jag min gamla Nikon D90 systemkamera med mig, så jag kunde zooma in på Ørnesvingens 11 hårnålskurvor från Geirangerfjorden upp till 620 meter över havet.
Men först ska vi köra den kurviga vägen ner till Geiranger.
Nu drar vi ner till Geiranger, sa jag till Janne.
Det var många bussar och de körde sakta …. zzzzzz
Många fina vattenfall finns det.
Det var kö ner till Geiranger.
På vägen upp från Geirangerfjorden, genom alla 11 hårnålskurvor på Ørnesvingen, var det också trafikstockning + att en buss höll på att vända.
Nu hade vi kommit upp en bra bit från Geirangerfjorden.
För några år sedan hittade jag den här grusvägen förbi en tunnel som Fylkesvei 63 går igenom.
Sen skulle vi köra Storåsvegen upp till Hatlestadfjellvegen, men vägen var avstängd så vi vände. Tråkigt, för det är en trevlig grusväg med många hårnålskurvor.
Vi körde till hamnen i Eidsdal för att ta färjan över Norddalsfjorden till Linge.
Jag kollade läget lite.
Tydligen är det 2 färjor som trafikerar Norddalsfjorden.
Snart i Linge.
Nu var det inte så lång körning till Valldal där jag hade bokat 4 stora stugor.
Vi kom fram till Muri Hytteutleige där jag checkade in, betalade och fick nycklarna till stugorna.
Parkerad vid stugan tog jag en skärmdump på GPS’en och som ni ser var det ännu en varm kväll.
Sen gick vi till Bunnpris i Valldal och handlade frukost, korv, korvbröd och räksallad.
Apropå räksallad så innehåller den faktiskt räkor i Norge. I Sverige är det dock tveksamt om räksallad innehåller fler än 2-3 st. räkor.
Muri Hytteutleige hade grymt fräscha stugor med 2 sovrum och ett stort vardagsrum med kombinerat kök. Dessutom ett fräscht badrum med tvättmaskin och torktumlare.
Alla trivdes i stugorna.
Efter att vi hade ätit kvällsmat och druckit norsk öl var det bara att sova en stund.
Klicka på pilen för att gå vidare till dag 5. 
