Tryck på pilen för att komma till indexsidan över Loyden och Magnus äventyr i Norge.
Måndagen den 6 juli när vi vaknade efter en lugn natt i Sjøenden Camping satt vi igång och fixade frukost.
Efter frukosten rev vi tältet och packade ner våra saker.
Strax efter 7-tiden var vi på väg igen.
Det var lite morgondis över Osensjön.
Via den gamla bron tog vi oss över Rena.
Fina vägar utan en massa bilister.
Efter en stund var vi tvungna stanna för att lossa ett plastband som satt över vägen.
Naturligtvis satt vi tillbaka det som det satt.
Dags att köra vidare.
Vi stannade för att kolla vyerna över Storsjön.
Vi stannade för att tanka vid Esso i Koppang.
Vi körde över vattendraget Glåma.
För att köra på Gålaveien i Imsdalen var vi tvungna att betala.
En fin väg som är värd pengarna.
Vi tog en liten paus för att kolla vattnet som rann från Søndre Imssjøen.
Sen fortsatte vi på de fina vägarna.
Vi körde över en lite halvrutten bro.
Bron var lite halvrutten men vi tog oss över i alla fall.
Vi var övervakade.
Vi hade det mycket trevligt, men tyvärr skulle vårt äventyr snart få ett plötsligt och oväntat slut.
Efter en högerkurva så tog det helt plötsligt tvärstopp. Men var är bommen?
Den osynliga bommen följde med motorcykeln.
En grå bom över den grå grusvägen syntes otroligt dåligt. Tittar man dessutom långt fram över buskarna så var den så gott som omöjlig att se direkt efter kurvan. Försök att läsa texten på bilden – texten som har ungefär samma färg som bommen, så förstår ni hur svår den var att upptäcka i tid.
Tittar man på skuggan vid bommen så är det mycket möjligt att den till och med var skuggad när Loyden skulle ha sett den.
Loyden var mörbultad, blåslagen och hade ont lite överallt. Efter en stund klagade han på domningar i benet och då befarade jag inre blödningar. Men att kontakta SOS-alarm via telefonen funkade inte eftersom det inte gick att få kontakt med något mobilnät. Jag kollade kartan och såg att det fanns några hus 5 km. längre fram, så jag var tyvärr tvungen att lämna Loyden för att hämta hjälp.
Jag fick hjälp att larma och SOS-alarm fick GPS-koordinaterna. Sen körde jag tillbaka till olycksplatsen där det bara tog ytterligare några minuter innan hjälpen anlände.
Skapligt att kunna landa mellan träden. Piloten öppnade t.o.m. dörren för att se hur nära dikeskanten han kunde landa.
Lite dropp och smärtstillande gjorde susen.
Sen bar det av till Lillehammers sjukhus där det konstaterades att Loyden hade hjärnskakning och att “endast” några revben var brutna. Men som sagt, de brutna revbenen hade lika gärna kunnat peta hål på något viktigt organ.
Loydens motorcykel ställde jag hos de som hjälpte till att larma räddningstjänsten, sen ringde jag till Loydens fru Karin och berättade vad som hade hänt. Jag ringde även till brorsan som kunde fixa en släpvagn för att hämta Loydens motorcykel. Brorsan tog bil med släp, hämtade Karin och körde norrut för att möta mig.
Något att tänka på:
Att köra ensam ska man aldrig göra, för om olyckan är framme kan det gå lång tid innan man blir upptäckt, så alltså bör man vara minst två. Men frågan är om man inte ska vara minst tre, så att en person kan stanna vid den skadade medan den andre hämtar hjälp.
Efter olyckan hade jag ingen lust att fortsätta själv så jag körde hemåt, men stannade vid Åkrestrømmen för att laga mat.
Fina vyer från matbordet.
Strax före 21-tiden var jag vid gränsen.
Hojen hade inte blivit så lortig och bakdäcket såg ut att hålla bra.
Jag körde till Älvdalens Camping där jag hyrde in mig Bengt och Karin i en stuga.
Om du vill se mera kan du trycka på pilen för att komma till dag 3.